Stod på näsan i Aspeboda
Kategori: My life..
När jag vaknade i morse ville jag amputera mina ben från knäna och nedåt.
Fattar inte hur det bara kan bli så?
Det är inte benhinneinflammation, nej det här känns helt annorlunda.
Tänk er att ni sprungit ett maraton utan att stretcha efteråt, sen sitter ni helt stilla och "kallnar" i ett par timmar, sen ställer ni er upp och går lite grann.
Trötta tunga och stela ben...
Och det känns - något överdrivet - som om jag går på hälarnas benpipor!
Inte kul, inte alls kul.
Resten av min kropp känns pigg, nästan FÖR pigg.
Bestämde mig för att en cykeltur var det enda rätta för mina ömmande fötter och ben och kollade upp en ny väg redan på jobbet idag.
Medväga, Ornäs, Aspeboda, Smedsbo, Medväga.
En sträcka på ca 2,5 mil.
Det tog en timme och fem minuter.
Men om man gör vissa tidsavdrag så tog det max en timme.
Jag stod nämligen på näsan i Aspeboda...
Hade precis sväng av på vägen mot Smedsbo. Den visade sig vara något värre än jag mindes, "gruset" var inte komprimerat utan var mer som en uppfart med lösa stenar. Vägen började dessutom med en ganska tvär backe, så jag tänkte att "jag ska knäppa loss fötterna ur tramp-spännena, men jag måste växla ner för att kunna göra det", Växlade och..... TVÄRSTOPP!! Växeln vägrade hoppa i och det kändes som om jag fått in nåt i hjulet, kunde inte trampa alls och så gick det som det gick..
Hela cykel - med mig fastspänd på - välte helt sonika snett ner åt höger.
Man hinner tänka väldigt mycket på den korta stunden det tar att nå marken.
" Vik in benet - akta knät"
"Försök landa "mjukt""
"Det här kommer göra ont"
"Jag kommer ligga mitt på vägen, tänk om det kommer en bil bakom krönet"
Crasch, Boom, Bang!!!
Det gjorde ont.
Aj.
Ser ut att bli en mjuk landning iaf! :)
Kom upp på fötter rätt snabbt och drog ned cykeln i diket.
Kände att armen inte riktigt hängde med, övervägde om jag skulle ringa en vän eller om jag skulle kunna trampa vidare hem på egen hand.
Men med lite jävlar-annama kommer man långt.
Linkade mig uppför backen och fastän det var på något vingliga och skakiga ben jag fortsatte färden ut mot asfalten, lever jag och det gick bra.
Blåmärken och ömhet på rumpan, armbågen, ryggen och i handen.
J sa att jag inte dör av det, så det gör jag nog inte heller. ;)
Dags att återgå till stolsmålningen, är grymt less på det nu..
Någon som anmäler sig frivillig?
Svar från förra inlägget:
Kusin John (för jag tror att det var du): du/ni är alltid välkommen till mitt hem,
ring först bara - och ta med dig fikabröd om ni vill ha sånt!
Anna A: Det var precis så jag menade, det finns ju många som inte har ett!
Fattar inte hur det bara kan bli så?
Det är inte benhinneinflammation, nej det här känns helt annorlunda.
Tänk er att ni sprungit ett maraton utan att stretcha efteråt, sen sitter ni helt stilla och "kallnar" i ett par timmar, sen ställer ni er upp och går lite grann.
Trötta tunga och stela ben...
Och det känns - något överdrivet - som om jag går på hälarnas benpipor!
Inte kul, inte alls kul.
Resten av min kropp känns pigg, nästan FÖR pigg.
Bestämde mig för att en cykeltur var det enda rätta för mina ömmande fötter och ben och kollade upp en ny väg redan på jobbet idag.
Medväga, Ornäs, Aspeboda, Smedsbo, Medväga.
En sträcka på ca 2,5 mil.
Det tog en timme och fem minuter.
Men om man gör vissa tidsavdrag så tog det max en timme.
Jag stod nämligen på näsan i Aspeboda...
Hade precis sväng av på vägen mot Smedsbo. Den visade sig vara något värre än jag mindes, "gruset" var inte komprimerat utan var mer som en uppfart med lösa stenar. Vägen började dessutom med en ganska tvär backe, så jag tänkte att "jag ska knäppa loss fötterna ur tramp-spännena, men jag måste växla ner för att kunna göra det", Växlade och..... TVÄRSTOPP!! Växeln vägrade hoppa i och det kändes som om jag fått in nåt i hjulet, kunde inte trampa alls och så gick det som det gick..
Hela cykel - med mig fastspänd på - välte helt sonika snett ner åt höger.
Man hinner tänka väldigt mycket på den korta stunden det tar att nå marken.
" Vik in benet - akta knät"
"Försök landa "mjukt""
"Det här kommer göra ont"
"Jag kommer ligga mitt på vägen, tänk om det kommer en bil bakom krönet"
Crasch, Boom, Bang!!!
Det gjorde ont.
Aj.
Ser ut att bli en mjuk landning iaf! :)
Kom upp på fötter rätt snabbt och drog ned cykeln i diket.
Kände att armen inte riktigt hängde med, övervägde om jag skulle ringa en vän eller om jag skulle kunna trampa vidare hem på egen hand.
Men med lite jävlar-annama kommer man långt.
Linkade mig uppför backen och fastän det var på något vingliga och skakiga ben jag fortsatte färden ut mot asfalten, lever jag och det gick bra.
Blåmärken och ömhet på rumpan, armbågen, ryggen och i handen.
J sa att jag inte dör av det, så det gör jag nog inte heller. ;)
Dags att återgå till stolsmålningen, är grymt less på det nu..
Någon som anmäler sig frivillig?
Svar från förra inlägget:
Kusin John (för jag tror att det var du): du/ni är alltid välkommen till mitt hem,
ring först bara - och ta med dig fikabröd om ni vill ha sånt!
Anna A: Det var precis så jag menade, det finns ju många som inte har ett!
