luna1000

Jag vill inte gnälla, men nu börjar det här bli långdraget.

Jag vet, jag vet, "snart kommer storken", "du vet inte vad väntan är",

"den som väntar på nåt gott", "den kommer när den är klar" etc etc..

Har hört alla varianter nu.

Samtidigt verkar de flesta runt omkring mig få barn innan BF.

Vill poängtera att det här är MINA känslor.

 

Visst säger min hjärna att det kan vara 2 veckor kvar och att varje dag

i magen är en dag som lilla Orvar behöver vara just där,

men min kropp skiker - KOM UT!!!

Så trött och öm i kroppen, sover skitdåligt på nätterna (och morgnarna),

har foglossning delux, lederna värker och är svullna av vätska,

halsbrännan gör sig påminnd varje gång jag inte tar tablett,

och allt jag tar mig för blir till ett "projekt".

Alltifrån stödhandling till att vattna blommor.

 

Igår tex.

Jag tog mig an projektet "spa och pedikyr".

Plockade fram en massa sköna prylar och tog med mig in i duschen.

Började med att peela hela kroppen (böka, luta dig fram, håll balansen),

sen skulle benen rakas (samma procedur igen),

inpackning i håret, lermask i fejjan och oljespray över hela kroppen, sen...

Att sätta sig ner på golvet i våran dusch är inte så svårt egentligen,

det gick ganska bra. Se till att allt du behöver finns i närheten bara.

Lutade mig fram (Orvar blev typ dubbelvikt och jag fick hålla andan för att nå) och började fila en fot i taget, det gick ju bättre än förväntat det med!

Dags att resa sig....

Båda benen bortdomnade.

Hur f*n menade jag att jag - inoljad från topp till tå -skulle kunna ta mig

upp på ett smidigt sätt egentligen???

 

Jag tog mig ändå upp efter lite bök och allt gick bra.

Sjukt nöjd med mina nyrakade ben, mjuka hy och fina fötter,

allt till priset av - min ork.

Japp, jag var helt slut efter duschen.

 

På eftermiddagen åkte vi upp till buan, E skulle sova där med kusinerna och Johan passade på att göra lite småfix.

Jag tog en tuppis.

Idag åkte Johan upp igen, för att hämta barn och fixa lite mer,

men jag valde att stanna hemma.

Känns skönt att få ta det lite lugnt hemma istället.

 

Graviditeter kan ju vara helt olika, men jag tror (och hoppas) att

många som varit fullgångna känner igen min trötthet.

Den går inte att föklara eller jämföra med annat.

I nuläget är jag väldigt glad att det bara är mig själv jag har att ta hand om under tiden, beundrar verkligen dem som skaffar fler barn och måste vara mamma samtidigt som de går igenom det här.

Vill självklart poängtera att jag är otroligt tacksam och förväntansfull inför det som kommer också, verkligen superglad, men att vara gravid är inte bara en dans på de berömda rosorna! :)

 

Det jag ser mest fram emot nu (förutom själva bebis och allt omkring den)

är att kunna börja träna igen.

Jag är totalt förslappad och känner ofta hur jag vill ut och springa, dansa hejvilt, styrketräna så det bränner i musklerna och svetten och den totala tillfredsställelsen efter total utmattning...

Det suger i hela kroppen när jag tänker på den!

Just nu är inget av ovanstående möjligt.

Antar att det är en bidragande orsak till varför jag börjar bli otålig.

 

För otålig det är jag, det vet jag, och jag låter det höras också.

Ber om ursäkt för mitt tjat, men om ni inte orkar lyssna får ni stänga av.