luna1000

Vi har en stor nyhet!! :) 8+3 veckor!!!

Jag vet, är ganska chockad jag med! Vi längtar jättemycket allihopa!
Vi kan liksom inte tro det själva..
Men lika bra att göra det officiellt, så slipper vi försäga oss. För det syns redan lite och om några veckor kommer det inte vara någon tvivel att alla ser det... Så...

 
 
Det är julafton om 8 veckor och 3 dagar!! ;D

Hahaha!
 

Herregud va tiden går,
Elsa blir 2,5 månad idag!

Och som hon växer...
Idag tar vi ett nytt steg på växa-skalan,
det är nämligen dax att byta blöjstorlek igen.
Libero 2 blir Libero 3.

Som om inte det vore nog.
Jag har lagt undan så mycket kläder som redan är urväxta!!
Storlek 56 är nu ett passerat kapitel, och snart är väl 62 det med...
Hon är ändå 60 cm!

Lilla barn, var tar du vägen!?

Inatt har den här mamman inte sovit mycket...

Igår kväll var det som vilken kväll som helst, vi kollade på Solsidan och Hellenius hörna, sen var vi trötta så det var dags att gå till sängs.
Elsa hade somnat i min famn, så jag la ner henne i sitt babynest och hon fortsatte sova gott.
Vi borstade tänder etc i kanske 10 minuter, sen skulle Johan lägga sig och då hade hon vaknat. Man kan väl säga att hon va allt annat än trött just då, så jag sa till Johan att han kunde sova så väntade jag ut henne.
Vi satt i sängen i svag belysning och myste, lekte ramsor mm, sen såg jag att det var nattningsläge så jag tog upp henne för att amma....
Då började hon gallskrika, vägrade ta bröstet och grät hysteriskt!
Jag försökte lugna henne, gå upp och vyssa och amma igen, men hon vägrade!
Tillslut "väckte" jag Johan (som omöjligt kunde ha sovit i oljudet) och då grät även jag!
Han försökte en bra stund han med utan att lyckas. Sen gick han ut i garaget och hämtade varsina hörselkåpor åt oss, det blev då min räddning iaf!
Jag sa till honom att gå och försöka sova lite igen, sen gick jag runt och nynnade och vyssade i vad som kändes som en evighet.
Tillslut gav jag nästan upp, satte mig i soffan, svepte om Elsa en mysig filt och tryckte henne försiktigt mot mig medan jag nynnande vaggade fram och tillbaka.. Då blev hon tyst, somnade, vaknade till och grät efter ca 30 sekunder, gjorde så i kanske 4-5 omgångar innan hon tillsist somnade riktigt.
Vågade knappt röra mig ur fläcken!
Kunde iaf lägga henne i sängen bredvid mig sen och hon fortsatte sova.
Då var det ju bara en liten detalj.. JAG skulle ju också sova..

Eftersom hon gråtit ner sin pyjamas totalt så hade jag tagit av henne till bara blöja, och nu var då lilla mamman rädd att sötsnöret skulle sparka av sig täcket och bli kall...
Låg och vakade i säkert en timme innan jag slumrade till. Då vaknade hon och var hungrig.. :)
Hon var då, tack och lov, som vanligt igen!
Väckte Johan igen och bad honom hämta pyjamasen så hon slapp frysa, krängde sen på henne den då hon sov.
Sen somnade också jag gott, tills...
Krafs krafs krafs på garderoberna.
Jävla kattjävel (tänkte jag då)!
Fick tyst på henne och somnade om en stund. Tills det var matdags igen...
Elsa var exemplarisk, tuttade och somnade om på ett kick, men katten började igen och jag låg och försökte ignorera...
Ni vet ju hur förbannad man kan bli, men man är för trött för att göra nåt åt det. Om jag hade gått upp och matat katten hade det blivit tyst ett tag, men då skulle jag vakna till mer.
Klockan hann bli halv sex och då vet jag av erfarenhet att tidningsbudet snart kommer och lyser in med helljuset i vårat sovrum, så då låg jag typ och VÄNTADE på att det skulle ske.
Där kom han, check!
Sen, tio i sex, då visste jag att klockan sex går Johans klockradio igång... Check!
Då kom tårarna igen..
Johan hörde mig och undrade vad som stod på.. Jag hulkade fram att "jag får inte sooovaaa, buhu" (inser nu hur patetiskt det låter)...
Till saken hör att jag vet att om Elsa vaknar vid 6-7-tiden så är det inte alltid hon vill somna om, så jag var väl lite uppgiven.
Drog iaf ner persiennerna och gjorde ett sista försök att sova - och lyckades!!
Vaknade till då Johan pussade hejdå, men sen sov jag till halv tio! Och Elsa sov till tio!!
Hon måste ha varit helt slut efter gråten igår!

Nu sover hon i famnen på mig igen. Jag borde också sova mer, det ska jag göra sen!

Frågan är vad som orsakade gråten igår?
Kan det ha varit nån släng av kolik?
Vi har slarvat lite med Minifomen de senaste dagarna. Eftersom jag inte märkt någon direkt skillnad så tänkte jag nästan lägga av med de dropparna, men nu vågar jag inte! Tänk om det var effekten av någon dags uppehåll!?!
Eller är det dags för ett utvecklingssprång?

Jag måste säga att jag beundrar föräldrarna som orkar med kolikbarnens dagliga skrikande.
Jag var helt "way out" efter ca 1,5 timmes skrik!

Men oavsett hur mycket hon skriker, och kanske framförallt då, så är hon det vackraste och mest dyrbara i mitt liv!

Älskade lilla unge!