luna1000

Hör nu på go vänner så ska jag för er berätta....

Jag sov och sov och sov..
Vaknade inte förrens halv tio, låg kvar i sängen och läste fram till halv elva då jag bestämde mig för att sätta igång maskineriet.
Ringde A-K och vi bestämde att vi skulle ta en tur på skrillorna.
Ett beslut som blev det absolut bästa!!



Vädret kunde inte ha varit bättre, sol och närapå vindstilla!
Men det var ändå en mycket skeptisk A-K, och en kanske lite väl uppmuntrande Anna som klev ner på isen och tog de första staplande skären.
Men hon var duktigare än jag väntat mig (fick höra hennes skräckhistoria om hur hennes sällskap fick dra henne i land och hur svååårt det hade varit och att hon sagt att hon aaaldrig skulle testa igen osv.) så det blev en tur på ca 9 km iaf!
Och som jag har skrattat idag!! Ibland tom så tårarna sprutade...
Vet inte varför, men det händer alltid galna saker när jag umgås med A-K.
Idag var inget undantag.

Jag: Här är det en liten råk, ta det lugnt bara.
A-K: VA SA DU!!???
Jag: Det är en liten råk här så ta det lugnt.
A-K: (lite lugnare) Jaha, råk... (tystnar en stund)
A-K: Du, säg gärna till om det kommer en liten vak också!

Vi har precis konstaterat att det är en hel del sprickor i isen..
A-K hamnar ute på kanten mellan snövallen och en rejäl spricka,
ser inte helt tillfreds ut när hon skärrat utbrister: "Här är Helvetesgapet"!

Jag talar om för A-K att "här någonstans sitter det en webb-kamera som
tar stillbilder varje minut", vi fortsätter åka en stund.
A-K: Har vi åkt förbi den där kameran snart?
Jag: Ja, nu är vi nog förbi.
A-K: Du kan åka på och sen vända om du vill.
Schlabang!!!
Jag vänder mig om och hittar detta:


A-K bestämmer sig för en Facedown på Runn..

Detta är ett fenomen som återfinns på käraste facebook.
A-K är lite bitter att det inte var hon som kom på det där med att fotas på konstiga ställen liggandes på mage med huvudet rakt ner. Helt normalt?
Hur som helst, denna vurpa berodde inte alls på henne själv,
utan på nåt annat som hon inte visste...

Vi åkte iaf vidare och blev vittne till följande;
En man och en kvinna kommer åkandes med varsin unge på släp (sittandes på en bob eller pulka bakom dem). Helt plötsligt ramlar ungen längst bak av boben. A-K börjar skrika högt efter paret "Öj, ni tappade en unge!!!".. De hör självklart ingenting för ljuden av sina släp utan fortsätter lugnt att åka vidare (men i för hög hastighet för att jag på något vis skall hinna ifatt dem). Ungen kollar på oss chockartat och storögt.. Han börjar inse att de inte märkt att han trillat av (hur man nu inte märker det är för mig en gåta, boben måste 1. ha blivit iaf 10-15 kg lättare och 2. den slängde och for bakom kvinnan som glatt åkte vidare) börjar själv att skrika och springa efter dem, gråtandes.. Efter något som känns som en evighet (säkert 400 meter) vänder sig pappan om och ser att kvinnans "släp" är tomt.. Och så undrar man över hur folk kan tappa bort sina ungar på ett köpcenter...Suck!

Vi var iaf väldigt nöjda och glada när vi tog oss i "mål"..



Avrundade sen våran utflykt med en utsökt grekisk middag på Tzatziki.
Sämre kunde man ju ha haft det!

När vi kom hem hade jag en sprängande huvudvärk så jag tog en treo och gick och la mig en stund. Känner mig fortfarande lite mosig i skallen, men mycket bättre! Den planerade träningen blev dock inte av..

Men nu!! Nu ska jag börja med kökssoffan!
Energin spruuudlar...

Tjo!